Kategori: Vasastan

Upplandsgatan, det är min gata det…

Idag så var det en person som gnällde på undertecknad på Facebook, jag hade nämligen kallat Stockholm för det riksbe-kanta uttrycket ”Fjollträsk”. Han bor väl kanske i närheten av stan och ser sig som en Stockholmare precis som under-
tecknad. Som född och uppväxt i staden, se bilden till höger, och efter att ha gått i skolan där så kan jag göra just det…

Upplandsgatan 41Visserligen så bodde mina föräldrar på Norrbacka-gatan när jag föddes, men jag har inga direkta min-nesbilder därifrån. Vi flyttade nämligen till Upplands-gatan 41 när jag var omkring tre år gammal, mitt rum var det längst till vänster tre trappor upp i 41:an, det ljusa huset som visas i sin helhet från gatusidan på adressen ifråga. Jag var in i huset förra sommaren då jag kom gående där och såg att en herre i min ålder var på väg ut, så jag hälsade på den utgående gentle-mannen och knallade in. 🙂

Är man en gråhårig 70-plussare så går sådant tyd-ligen bra. Men visst, jag var nyfiken så jag tog hissen upp till fjärde våningen och knallade ned trappa för trappa samtidigt som jag försökte komma ihåg vilka som bodde där då jag var tonåring. Dessvärre så var det bara en av mina kamrater som jag mindes klart, Lasse, resten av dem som bodde där kom jag ytligt ihåg, en del av dem till och med med namn. Port-vakten var givetvis en av dessa plus de närmaste lägenheternas innevånare. Tyvärr så var jag medveten om att de allra flesta av dem som var vuxna då inte finns med längre med tanke på min egen ålder idag. Själv så bodde jag mot gatan, något som var störande ibland med tanke på att det gick spårvagnar på Upplandsgatan.

Annars så kan jag tycka att det känns lite märkligt att man inte skulle få kalla huvudstaden för ”Fjollträsk” trots att man är född och uppväxt där, för är det några som får använda den sortens namn på huvudstaden så är det väl dem som faktiskt är födda och har växt upp där? Men jag kan ju inte förstå allt. Men en sak är i alla fall given, precis som i fjol sommar så kommer jag själv passera Odenplan flera gånger varje vecka, och ja, jag kommer knalla upp i Observatorielunden och se ner på Asplundhuset (Googla) samtidigt som jag förbättrar min solbränna. 🙂 Någon gång kommer jag säkerligen berätta om det före mitt besök så att andra som är nyfikna på stadsdelen kan få en liten guidning av mig som är uppväxt i trakten, men hör i.s.f. av er och berätta om det intresset så jag kommer ihåg att informera om saken i förväg

Vintereländet fortsätter tyvärr… :-(

Personligen måste jag erkänna att jag är mer än rejält trött på vintern. Det är möjligt att den delen av befolkningen som fortfarande åker kälke och tefat och liknande tingestar tycker att det är kul med vinter, men vi som är 70+ tycker inte det, i vart fall inte de flesta av oss. Vi ser det som en utomordentligt farlig årstid där precis vad som helst kan hända…

DNDN: ”Mer snö är på väg in över Sverige. Under torsdagen börjar ett nederbördsområde vandra från söder till norr – och avlöses direkt av nästa. Just nu dominerar en högtrycksrygg över Sverige, som generellt leder till klart väder med kallare temperaturer. Onsdagens kyligaste notering stod Nikkaluokta för, med 38,2 minusgrader.

Något mildare temperaturer väntas i samband med att ett lågtrycksområde drar in över södra Sverige under slutet av veckan, vilket också kommer medföra neder-börd.– Det drar in över Skåne under torsdagsmorgo-nen och vandrar sedan sakta norrut, samtidigt som snöfallet intensifieras på vägen.”

Jodå, jag minns barnaåren, det var jättekul att åka kana. En gång åkte jag kana ned från Observatorielundens slänt mot Sveavägen. Det slutade med att de fick skicka ner en brandsoldat med livlina för att fiska upp undertecknad som hade lyckats krocka med det trästaket som Stockholm Stad sätter upp i backen vintertid för att hindra stadens juniorer att åka kana där. De vet att backen är mer än brant.

Fast det var en hel del prestige i att bli hemkörd av en brandbil så att kompisarna på Upplandsgatan såg det. Jag hade ont i en fot ett par dagar, men det gick över. Idag skulle jag bli livrädd om jag såg ungar som ägnade sig åt den farliga leken i den parken och i den slänten. Jag skulle säkerligen gå upp och gorma åt dem att låta bli att åka där, men det är ju så, man blir klokare med åren. Det sägs så i alla fall

Gustav Vasa Kyrka, Odenplan

Den senaste tiden så har bloggposterna tenderat att handla en hel del om Vasastan i Stockholm, annars så brukar det mest handla om politik. Men var sak har sin tid brukar det heta, och för tillfället så är det min gamla stadsdel som av olika skäl tillåts vara på ”tapeten”, men politiken är långt ifrån bortglömd, jag lovar…
Gustav Vasa kyrkaJag är relativt ofta inne i Gustav Vasa kyrka, och har väl varit det under de senaste åren faktiskt. I mitt fall så handlar det inte om religiositet, möjligen en portion nostalgi men framförallt ett musikintresse. Att sitta praktiskt taget ensam i kyrkan och höra organisten öva på en Bachkantat är något alldeles extra. Akustiken i själva kyrkan är oerhört mäktig, och att då sitta och lyssna till när en professionell organist övar på Bach är något alldeles speciellt. En kyrkbyggnad i sten innebär förstås att ljudet blir något alldeles extra.
Gustav Vasa KyrkaVid ett par tillfällen så har organisten dessutom tagit med sig sitt portabla klaviatur ner i kyrkan, jag frågade vad det kallades för men minns inte längre svaret. Nästa gång det sker så ska jag skriva upp det. Det har hänt förr att jag har varit in i kyrkan i samband ned övning och/eller repetition med kyrkokören och då kan det vara tio-femton personer som sitter i bänkarna och lyssnar, det finns skäl att anta att publiken som följer gudstjänsten man övar inför är tämligen talrik. På nedre bilden så är det en ungdomskör som övar

Trappan från Drottninggatan via Handels…

Jag har redan berättat om min skolgång att vi ungar i Vasastan inte fick plats i stadsdelens skolor, vi som föddes året efter kriget var helt enkelt för många. För under själva kriget så var det inte många som gjorde bebisar, och det av lättförståeliga skäl. Våra föräldrar visste ju inte själva om de skulle bli indragna i krig eller ej.

SpökparkenTrappan på bilden går från den tidigare så om-skrivna spökparken. Trappan går dessutom ner till den byggnad som idag är Handeshögskolan, dvs. Sveavägen. Om det var Handelshögskola redan på 50-talet vet jag inte, och det trots att jag sannolikt har läst om skolans historia. Nu har man lagt till en barnvagns-ramp i trappan, men någon sådan fanns inte på femtiotalet. Vi ungar såg väl genvägen i första hand som ett bidrag till tjugo -Dixie eller -Rivalkola som på den tiden kostade fem öre styck, samma pris som en spårvagnsbiljett.

Idag så tror jag att hela området är K-stämplat så ve den som kladdar på husens väggar, sådant kan bli dyrt. Dessutom så finns ju risken att de spöken som kan tänkas finnas i Spökparken kan bli gramse och börja hemsöka folk som inte uppför sig.

Annars, för mig själv och mina jämnåriga 45:or och 46:or så betyder hemkvarteren olika mycket, För egen del så tycker jag att min egen uppväxt har präglat mig i många stycken, och även om jag bott utanför stadsgränsen i snart sextio år så vet jag var jag hör hemma. Själv kan jag tycka att det känns märkligt, för jag är egentligen hemma på fyra platser i vårt avlånga land. Men riktigt hemma är jag bara i Vasastan där jag är född och uppväxt. Jag vet inte säkert på vad det kan bero, men jag vet att man inom psykologin talar om prägling, kanske är det just det som för mig tillbaka till Vasastan så fort tillfälle ges.

I sommar, om jag lever och har hälsan, då ska jag steka mig i solen i Observatorielunden ett antal dagar, det är då ett som är säkert

Fler bilder från – Vasastan (Spökis)

Nu har jag visat bilder både inifrån Stockholms Stadsbibliotek (Asplundhuset) och utifrån, ja till och med uppe ifrån Observatorielunden. Därför så känns det på sin plats att visa lite av en del av min skolväg upp till Engel-brektsskolan på Valhallavägen, ja vi ungar som föddes på fyrtiotalet spreds över staden…SpökparkenSjälv så hade jag lite olika vägar upp till skolan, dels spårvagn från Odenplan, ibland cykel, men ofta nog, och då särskilt vintertid, så knallade jag och mina kompisar till Engelbrekt, en promenad på en kvart ungefär. Nästan varje dag så tog vi trapporna ner till Sveavägen från – Spökparken vid Drottninggatan. Där fanns det spöken minsann, och även om vi säkert var tämligen kaxiga så var det knappas någon som vågade ge sig in i spökparken efter mörkrets inbrott.StrindbergSkylten på bilden tror jag inte satt där på femtiotalet, osvuret är givetvis bäst, men jag passerade platsen så gott som dagligen. Byggnaden på den översta bilden visar ”Spökis” eller det som kallades för ”Spökslottet”. Det berättades att det inne i slottets park hade begravts människor, något som också har bekräftats av forskare. Jag minns inte antalet, men det var fler än en person i alla fall. Någon av dessa hade någon slags anknytning till parken, men det var så länge sedan jag läste om det så jag minns inte vem det var, eller varför han begravdes där. Finns det någon som minns historien så återberätta den gärna i en kommentar

Bilder från obsan på Asplundshuset

De senaste dagarna så har jag visat ett antal bilder från Observatorielunden och kvarteren där jag växte upp. Inte bara av nostalgiska skäl, jag blev indragen i en diskussion på Facebook där jag tyckte att man hade missat en del information från Asplundshuset och dem som var där dagligen..
AsplundhusetDessutom så reagerade jag smått allergiskt på hur man beskrev byggnaden på vissa håll, och det är väl fullt möjligt att det är naturligt att reagera på diskussioner som rör kvarteren där man har växt upp, jag vet inte. Till och med Kentauren finns med på bild… 🙂
AsplundhusetUnder alla omständigheter så är Asplundhuset värt att ta på allvar. Det är många författare som har varit där och läst högt för barnen ur sina böcker, bland annat Astrid Lindgren, dessutom så är det antagligen landets största bibliotek, och som jag berättade på Facebook, jag har fortfarande lånekort på biblioteket, och jag har nog haft det under alla år

Asplundhuset, aka Stockholms stadsbibliotek…

Härom dagens så visade jag en bild tagen från andra våningen i Asplundhuset, det hus som i normala fall brukar kallas Stockholms Stadsbibliotek. Ett bibliotek där jag fick mitt första lånekort någon gång i början av femtio-talet, så gammal är jag… Asplundhuset

Idag for jag tillbaka in till Sveavägen/Odengatan, nu med vidvinkelobjektiv. Jag vet inte i vad mån det verkligen bidrog till att öka förståelsen när det gäller byggnadens arkitektur, men något kan jag tycka att det bidrog till. Men hade jag lyckats hålla kameran vinkelrätt så hade ni fått någon grads ökad noggrannhet, mao något större bildvinkel.

Jag var där relativt tidigt vilket förklarar den relativa bristen på biblioteksbesökare. Dessvärre så kunde jag inte komma upp till tredje våningen i biblioteket, nästan samma höjd som Kentauren i parken, men man kan givetvis inte få allt. Det får räcka med att det är ”mitt” bibliotek och att jag fortfarande har lånekort där trots att det är över sjuttio år sedan jag föddes…

Nostalgi, är ALLVARLIGA grejer…

Jag har berättat att jag är född och uppväxt i Vasastan, jag har till och med visat en bild på det ”Allmänna BB” där jag föddes, fast idag så tror jag att det står ”Idrottens hus” på utsidan. Det ligger under alla omständig-heter i Lill-Jansskogen, men idag kan man i stort sett födas var-som-helst…libJag var med min mor på Odenplan när tunnelbanestationen invigdes av prins Bertil den 26 oktober 1952. Men om jag faktiskt minns det är väl mer än tveksamt, jag har fått det berättat för mig såpass många gånger att mitt ”minne” numera är något som jag minns att jag minns, eller om det är tvärtom. Att jag var närvarande berodde på att min mor ville ha sällskap, hon tyckte väl att det kändes pinsamt att vara nyfiken på Prins Bertil, så hon utnyttjade det faktum att jag själv inte ens hade fyllt sex år…
libDet är Vasastan som gäller, och stadsdelens absolut mest centrala plats är Odenplan. Så är det när det gäller marknivån, och likaså två trappor ned eftersom där finns en av stadens mest besökta – tunnelbanestationer. Jag ser framför mig en majoritet av besökare som gäspar stort, men jag är ju tvungen att berätta varför min fantasi är fullkomligt obefintlig när det gäller Vasastan som stadsdelen heter sedan Hedenhös dagar.

Idag så är inte Odenplan längre vad den har varit. Tunnelbanestationen finns givetvis kvar ett par trappor ner, men åker man ytterligare 5-6 våningar nedåt så finns där en Pendeltågsstation som heter ”Stockholm Odenplan”, en av de två underjordiska pendeltågsstationerna i huvudstaden. Så efter ett stort antal år så är jag återigen tillbaka till just Odenplan, och där är jag ofta, eller till och med mer än ofta. Tidigare så tog man pendeltåget in till Stockholms Centralstation, men numera så åker jag givetvis direkt till platsen där jag har växt upp.libOdenplan var centrum av världen när jag var en liten knodd, visserligen så bodde vi på Norrbackagatan, nära St Eriksplan, när jag föddes men redan efter 3-4 år så flyttade vi till Upplandsgatan 41, ca 250 meter söder om Odenplan. Så allt jag minns från barndomsåren är intimt förknippat med just – Odenplan. Då nostalgin blir för svår, och sådant händer ofta efter att man har fyllt 70, ja då drar jag benet in till Odenplan. Dessutom så brukar jag sitta och häcka på Stockholms Stadsbibliotek, och där så har jag återigen skaffat mig ett bibliotekskort

Konsten på Odenplans T-banestation..

De senaste åren så har jag besökt Odenplan ett stort antal gånger, bland annat så har jag färdats med Tunnelbanan, något som kan vara extra intressant just där eftersom man håller sig med en gammal glasmonter där man från och till ställer ut arbeten tillverkade av konststudenter. Eftersom jag är lite intresserad så håller jag kollen…
BjörnungeMan kan väl lugnt konstatera att det skiljer sig en del på de utställningar som visas i den glasmonter där det tidigare stod en gammal hästspårvagn som gick ut på Djurgården. Den lär nu finnas på spårvägsmuseet men vissa ej på grund av ombyggnad av museet, eller om det är en renovering.BjörnungeDen installation som finns på bilden ovan imponerar inte på mig, inte talar den till mig heller. Men vist, det kan ju bero på min egen ålder, 72-åringar blir sällan speciellt imponerade när konsten är alltför modern för att kunna sorteras in under en genre eller i vart fall en känd konsttrend. Min uppfattning är att eleverna valt att slänga in en massa skräp i glasmontern, men som sagt, det är min uppfattning.
BjörnungeDäremot så nappar jag på den sista bilden, ett klädstreck med ett antal medvetet missfärgade dukar tycker jag är spännande. Att det är nonfigurativ konst är helt ok enligt min smak, går det dessutom att uppleva någon slags skönhet eller tanke bakom verket så är jag med på banan. Vad det egentligen föreställer spelar mindre roll, men jag tycker att det är klart spännande på sitt sätt, Finns det fler Tunnelbanestationer som har mer eller mindre permanenta konstinstallationer?

Någon som vet ??