Kategori: Dagens Bild

Kort från Moderna på Skeppsholmen

Bor man i Sveriges huvudkommun, eller i dess närhet, så kan man tämligen enkelt ta sig ut till Skeppsholmen som ligger centralt placerad, nästan mitt emot drottning Silvias, kronprinsessan Victorias och kung Carl-Gustafs bostad, tvärs över vattnet några hundra meter från slottet i Gamla Stan. Det går dessutom buss dit varje kvart ungefär…
Marie-Louise Ekman/ModernaEftersom jag själv är konstintresserad så brukar jag besöka Moderna Museet minst en gång om året, men oftast två gånger. Skälet är vanligen att de har separatutställningar, om inte annat så har de en hyfsad omsättning på konsten, så har man varit och besökt museet på hösten så är det inte exakt samma tavlor eller skulpturer som visas på våren.Marie-Louise Ekman/ModernaAtt jag har valt tre tavlor av Marie-Louise Ekman kan knappast förvåna någon. Skulle jag själv drista mig till att beskriva hennes konst så skulle jag kalla den för naivistisk, progressiv och utmanande. Själv så har jag stått och tittat länge på hennes tavlor, dessutom så har jag passat på att fotografera dem, det blir betydligt billigare än att köpa dem.Marie-Louise Ekman/Moderna Själv så har jag inte en aning om hur stor sedelbunt man behöver för att köpa någon av hennes tavlor, men på goda grunder så misstänker jag att det handlar om femsiffriga belopp för att få ta med sig ett av hennes konstverk hem, och bilden ovan skulle dessutom bli himla svårplacerad i vilken bostad som helst av orsaker som antagligen är lätt att förstå.

Jag har för avsikt att återkomma med fler avbildningar av olika slags konstverk, jag planerar just nu för att göra ett återbe-sök på Nationalmuseum, dessutom så känns det som om Moderna Museet borde få ett återbesök inom den närmaste tiden, Den som lever får se, i alla händelser så kommer jag säkert att visa en eller annan bild från bägge dessa besök inom kort

Trana nummer 1 vid Hornborgasjön

Idag rapporterar Dagens Nyheter om ett säkert vårtecken, fast än så länge väntar vi på ett tusental fåglar minst, men ettan har i alla fall landat vid Hornborgasjön. Det är dessutom landets största morgontidning som presenterar nyheten så vi väl utgå ifrån att resten av gänget ligger i bakhasorna på den individ som DN berättar om…

TranaDN: ”Ännu ett vårtecken rapporteras i landet. Årets första trana siktades på söndagen vid Hornborgasjön, vilket är ovanligt tidigt. Det är troligen den första tranan i år som gjort den långa flyttningen från vinterkvarteren i söder till Hornborga-sjön i norr, meddelar länsstyrelsen i Västra Götaland.

Den ensamma fågeln tillhör troligen något av de 30-tal par som brukar stanna och häcka vid den kända fågelsjön. Först i slutet av mars väntas stora mängder tranor till sjön, där tusentals av de ståtliga fåglarna rastar varje vår innan de flyger vidare norrut.”

Jag själv piggnar givetvis till av nyheten om att ”ettan” har landat vid Hornborgasjön, det är en nyhet som värmer. Jodå, jag har egna bilder på tranor men Wikibilden är bättre, pippin fotograferades av Marek Szczepanski och den visar en stor och grann fågel. Själv så har jag många gånger tänkt åka ner till Hornborgasjön för att fotografera fåglarna, vi får väl se om det blir av i år. De tranor jag själv har plåtat har jag fångat på bild här strax söder om den kända kommunen som brukar kallas för Fjollträsk.

Jag noterar att ettan har anlänt, det betyder rimligen att ett antal tusen fåglar är på väg, men det kan nog ta ytterligare ett par veckor innan cirkusen börjar på riktigt. I fjol så var det ett antal tranor som landade vid Isbladskärret på Djurgården i Stockholm, dessvärre så hade de flesta av fåglarna flugit vidare då jag kom dit, men jag får se, jag kanske anmäler mitt intresse av att bli informationsmottagare på Twitter eller Facebook så jag kommer åt att ta ett antal bilder av pippin som heter ”Grus Grus” på latin

Ibland händer det att någon frågar…

…om jag stuvar om bland bloggposterna, eller lägger in en bloggpost i repris av någon orsak. Jag kan berätta att det faktiskt sker ibland, inte dagligen men relativt ofta händer det att jag återpublicerar ett inlägg, eller som när det gäller bilden nedan – publicerar den igen på grund av själva livfullheten, den är tagen ute på Landsort.
SilvertärnaSamma sak gäller bild nummer två, den är dessutom tagen samma dag för nio år sedan. Men silvertrnorna (Skrattmås?) är fotograferade när solen skymdes helt av moln, men så hade det inte sett ut hela tiden som syns på bild nummer två. Så molnen finns där, men har ännu inte stängt av ljuset helt och hållet, men man får anstränga sig för att se att det faktiskt är en färgbild…
SkrattmåsSå bilden ovan togs när solen fortfarande sken, men det syns också på bilden vad som ska komma, och det gjorde det med besked även om bildordningen nu är omvänd.

Men det gäller knappast bilden nedan, den visar som alla kan se min lilla svansförsedda vän, jag tyckte att hon behöver bidra till den här bloggposten eftersom hon givetvis skulle försöka fånga och äta upp de vingförsedda typerna som hussen fotogra-ferade på ön. Men bilden på katten är tagen inomhus några år efter de två landsortsbilderna.
FelinSå visst händer det att bilder kommer i repris, bara kattbilden är säkerligen visad minst 2-3 gånger redan, och det är knappast speciellt ovanligt att en söt katt blir repriserad på en blogg vars ägare är himla förtjust i sin misse. Och DET är ju knappast någon nyhet för dem som ibland tittar till Bilderblogg.se

Upplandsgatan, det är min gata det…

Idag så var det en person som gnällde på undertecknad på Facebook, jag hade nämligen kallat Stockholm för det riksbe-kanta uttrycket ”Fjollträsk”. Han bor väl kanske i närheten av stan och ser sig som en Stockholmare precis som under-
tecknad. Som född och uppväxt i staden, se bilden till höger, och efter att ha gått i skolan där så kan jag göra just det…

Upplandsgatan 41Visserligen så bodde mina föräldrar på Norrbacka-gatan när jag föddes, men jag har inga direkta min-nesbilder därifrån. Vi flyttade nämligen till Upplands-gatan 41 när jag var omkring tre år gammal, mitt rum var det längst till vänster tre trappor upp i 41:an, det ljusa huset som visas i sin helhet från gatusidan på adressen ifråga. Jag var in i huset förra sommaren då jag kom gående där och såg att en herre i min ålder var på väg ut, så jag hälsade på den utgående gentle-mannen och knallade in. 🙂

Är man en gråhårig 70-plussare så går sådant tyd-ligen bra. Men visst, jag var nyfiken så jag tog hissen upp till fjärde våningen och knallade ned trappa för trappa samtidigt som jag försökte komma ihåg vilka som bodde där då jag var tonåring. Dessvärre så var det bara en av mina kamrater som jag mindes klart, Lasse, resten av dem som bodde där kom jag ytligt ihåg, en del av dem till och med med namn. Port-vakten var givetvis en av dessa plus de närmaste lägenheternas innevånare. Tyvärr så var jag medveten om att de allra flesta av dem som var vuxna då inte finns med längre med tanke på min egen ålder idag. Själv så bodde jag mot gatan, något som var störande ibland med tanke på att det gick spårvagnar på Upplandsgatan.

Annars så kan jag tycka att det känns lite märkligt att man inte skulle få kalla huvudstaden för ”Fjollträsk” trots att man är född och uppväxt där, för är det några som får använda den sortens namn på huvudstaden så är det väl dem som faktiskt är födda och har växt upp där? Men jag kan ju inte förstå allt. Men en sak är i alla fall given, precis som i fjol sommar så kommer jag själv passera Odenplan flera gånger varje vecka, och ja, jag kommer knalla upp i Observatorielunden och se ner på Asplundhuset (Googla) samtidigt som jag förbättrar min solbränna. 🙂 Någon gång kommer jag säkerligen berätta om det före mitt besök så att andra som är nyfikna på stadsdelen kan få en liten guidning av mig som är uppväxt i trakten, men hör i.s.f. av er och berätta om det intresset så jag kommer ihåg att informera om saken i förväg

På vintern blir det aldrig mörkt?

Det är under alla omständigheter sant, i alla fall här ute i förorten. Men jag minns oxo när jag var ute på kväl-larna i stan när jag var liten, på gatorna var det ljust, men i Observatorielunden och Vasaparken så var det allt annat än ljust, rena mörkret, iaf om man var lite mörkrädd…
AsplundhusetBilden är tagen från ett fönster fem trappor upp, och det är så det ser ut nu. Det syns att folk har börjat komma hem ifrån arbetet, ljuset är tänt i varannan lägenhet så hade jag väntat en stund med att ta kortet så hade det varit ljust i än-nu fler fönster, något som börjar troppa av framåt 23.00 ungefär, i vart fall på vardagar. Lyckligtvis så bor jag dessutom i ett lugnt område, man behöver aldrig riskera att få sin nattsömn saboterad, i alla fall inte i min port.

Nu ska jag villigt erkänna att jag inte känner till hur det är i andra kommundelar, för att veta något om dessa så tarvas det nog att man vistas där regelbundet, och även tillbringar nattvilan där. Det finns väl anledning att misstänka att det inte är lika lugnt i hela kommunen, men som sagt, jag vet inte. Jag vet inte heller om jag ligger direkt sömnlös på grund av min kunskapsbrist, men jag har inte hört någon av mina grannar klaga heller så

Duvor tjuvåker med T-banan i Farsta…

Jag har berättat om fenomenet tidigare, så nu kör jag en reprisbild föranledd av att jag – återigen haft sällskap av en Duva på Tunnelbanan mellan Farsta Strands station och Farsta centrum. Den här gången (i fredags) så hade jag inte kameran med mig, men det gör ju ingenting eftersom jag fotograferat de tjuvåkande duvorna flera gånger tidigare.

Vid minst fyra-fem tillfällen har jag varit med om att en eller flera duvor kliver på i Farsta Strand för att bara åka med en station till Farsta Centrum. Första gången blev jag rent perplex, men då berättade andra passagerare att duvorna vid Farsta Strands tunnelbanestation brukar ta Tunnelbanan till Farsta. Själv blev jag överraskad, men jag vet fortfarande inte om de brukar ta T-banan i andra riktningen också. Men jag och alla andra kan konstatera att de är relativt orädda krabater, och människorna som reser med T-banan tycks anse att det är skojigt när duvorna åker med.

Ett par gånger så har jag inte sett duvorna förrän de kommer fram under de säten där de brukar tillbringa resan, och de första gångerna så höll jag nog bokstavligt talat på att – tappa hakan av förvåning. Men duvor är ju läraktiga varelser så varför slösa energi på att flyga när man utan problem kan ta tricken istället. Deras favoritsysselsättning i Farsta är att hållas kring de befintliga korvkioskerna, det är i vart fall andra resenärers uppfattning. Det handlar väl en del om slängd eller tappad mat, för de sitter ofta på kanten till sopkärlen och drar och sliter i innehållet.

För något år sedan så frågade jag spärrvakten i Farsta Centrum hur ofta passagerare berättade att de hade haft sällskap på tunnelbanan av en eller flera duvor, han svarade då att det förekom praktiskt taget varje dag. Visst, det är listigt men avståndet är knappast något större hinder för en duva. Hur vanan har uppkommit vet jag inte, men jag har blivit kontaktad då jag har tagit upp saken på bloggen, det är tydligen många som fascineras av dessa fåglars företagsamhet. Och inte mig emot

Nej nu får det faktiskt bli vår igen…

En sak som förändras när man blir lite äldre är att det vi kallar ”vår” rankas högre och högre för varje år som går. Själv så har jag alltid gillat våren bäst, men nu när jag själv är 70+ så är det nästan så att jag får något vått i ögat bara för att jag tänker på årstiden ifråga. Sitter inlindad i en filt idag, och jag är otroligt less på det faktiskt…

DNBilden är givetvis utvald för just dessa rader, jag har svårt att tänka mig en bild som bättre skulle kunna illustrera ämnet. Längtan efter våren blir allt intensivare för varje år som går, något som jag har gemensamt med mina jämnåriga. För ett par år sedan så var jag hemma hos en granne och fikade, hon fick en tår i ögat så fort vi började tala om det faktum att vi bägge två längtade efter vårsolen och den första värmen. Att vi överhuvudtaget står ut i vårt kölddrabbade land är egentligen utom-ordentligt märkligt.

Orsaken är givetvis att de flesta av oss äldre har både barn och barnbarn, hade det inte varit för dem så hade vi antagligen kunnat bo med betydligt sämre standard bara det var i Spanien eller de sydligare delarna av Italien, vi hade till och med kunnat lära oss spanska eller italienska bara för att klara oss i vårt vinterland. Det vore livet på en pinne, en liten lägenhet i Sverige och en liten stuga i ett land några hundra mil söderöver.

Jag minns inte exakt när jag tog bilden på fjärilen och tussilagon, men jag vet att jag har visat den förut. Men idag är det den tolfte Februari, så egentligen kan man inte begära att våren ska anlända riktigt än, men det kostar ju inget att önska. Och ja, påståendet i ingressen stämmer, jag sitter faktiskt inlindad i en filt. Jag känner mig frusen, och när jag var ute en stund på förmiddagen så frös jag rejält trots att det faktisk var ett par plusgrader utomhus, men det räcker inte för mig, minst tjugo ska det vara, eller hur ??

Besök på Nationalmuseum Stockholm

För ett antal månader sedan så besökte jag det nyrenoverade Nationalmuseet i Stockholm. Att jag väljer bilden med Carl Larssons Midvinterblot som vinjettbild må vara helt ok kan jag tycka, allt beroende på statusen som nationalkle-nod. Jag minns inte då jag senast var där, men jag vet att det var många år sedan så det var dags nu, minst sagt…
Nationalmuseum

NationalmuseumDen dagen jag var där så var det en mycket lång kö utanför innan museet skulle öppna. Det kändes lite underligt men förklaringen ligger givetvis i det faktum att museet har varit stängt under relativt lång tid. Vi var fler som som var mer än nyfikna på hur det skulle se ut efter ett antal investerade miljoner. För några veckor sedan så hörde jag uppgifter om att det -fortfarande- var långa köer utanför museet innan det skulle öppna för dagen. I ärlighetens namn så vet jag inte hur länge det har varit stängt, jag har inte en aning.

Själv så var jag i första hand intresserad av konsten på museet, och ja, där finns nationalskatter i en omfattning som nästan är svåra att överblicka. Men det fanns också montrar med porslin som jag gillade och fotograferade, dessutom så fanns det flera statyer än den jag visar här, montrar fulla av silverföremål, saker som jag egentligen borde ta fler bilder på. Men jag bestämde mig för att avvakta ett tag så att den värsta rusningen till museet har avtagit. Det är svårt att fotografera silver i en monter om det på andra sidan dyker upp ett ansikte på en besökare som ser på samma silver som jag försöker fotografera. En sådan bild skulle bara dra besökarnas blickar till ansiktet, inte till silverföremålen som bilden avses visa. När man dessutom inser detta innan man tar en bild så inser man, låt vara motvilligt, att de är lika bra att strunta i att ta bilden vid det tillfället, museet är värt flera besök.

NationalmuseumJag var förbi museet några veckor efter mitt första besök, men jag gick aldrig över bron, jag såg att det var närmare ett par hundra människor som köade, sådant gör det svårt att fotografera. Men jag bor ju bra till för att försöka fler gånger, möjligen bör man vänta till en dag då det är ett rejält busväder så att folk håller sig inne stället för att stå utomhus och vänta i ruskvädret. Så vi får se, hoppas att kunna ta fler bilder före årets sommarmånader då turistströmmen ökar igen

Nysnön känns närmast – kvävande…

Nu kan alla se hur det ser ut ifrån min balkong, eller snarare hur det såg ut för en kvart sedan. Det som inte framgår direkt av bilden är att snön yr in över gården från de omgivande taken. Det ser möjligen lite idylliskt med den sortens glasögon, för mig personligen så känns det bara – avskyvärt. Det här vädret har jag _inte_ längtat efter…
Min gård...Jodå, jag förstår att många av mina yngre grannar gläds åt att kälken kan nyttjas, skidor och stavar kan plockas fram, men jag är en 70-plussare som inte finner den minsta glädje i vare sig kyla eller snö. Jag kan på sin höjd hålla med om att hur jag än vrider på huvudet, och det i alla mina fönster, så är det väl objektivt sett – vackert. Men kyla och snö har fler effekter än de rent estetiska, det är kallt, och efter den minsta värme så dyker det upp isfläckar, hala platser där vi äldre riskerar att stå på öronen och i bästa fall hamna på sjukhus.

Det finns andra ”hus” i anknytning till dessa vård-inrättningar, hus vars namn börjar på bokstaven ”B”. Får man dessutom mentala problem på grund av vädret så finns det oxo hus vars första bokstav är ”D”. Jag har redan en bostad, jag hoppas med andra ord att kunna bo kvar i det hus jag redan bor i, men säker kan man ju inte vara. Idag är det februaris tredje dag, förhop-pningsvis så kommer ett väderomslag så att allt det där läbbiga vita klegg som ligger och skräpar överallt försvinner med ett porlande läte. Jag är väl knappast ensam om att längta efter det ljudet…?