Vargen i Tyresta skapar vargintresse…

24 september, 2017
By

Haninges sista varg sköts år 1860 om jag minns rätt, den mötte sitt öde i Västerhaninge, tre-fyra kilometer från min bostad. Det kommunen nu skulle behöva är ett par vargrevir, ett sätt att få slut på vildsvinsplågan och samtidigt begränsa älgarnas och rådjurens antal, något som behövs i kommunen…

VargDN: ”Carl Dafgård och hans flickvän hade gett sig ut i nationalparken för en höstpromenad. – Vi hade druckit en kopp kaffe och kollade på fåren i hagen. Vi gick sedan upp i skogen på en vand-
ringsväg med vår hund, som är en labradorvalp. Vi går på vägen ungefär en kvart och plötsligt ser vi att det står en varg kanske 10 meter framför oss, säger han och fortsätter. -Jag tänkte direkt: Oh, jag måste ta kort på den! Vargar är ju så skygga annars. Jag tog upp kameran och tog kort på den. Då börjar vargen gå mot oss och hunden. Då tänker jag ”det här är inte bra, det här är inte tryggt”.

Tillsammans börjar de tre att backa bort från vargen, som är en tik, men vargens nyfikenhet driver den mot de tre skogsflanörerna. – Då börjar vi backa och den kommer närmare oss. Till slut tänker jag att ”vi måste gå härifrån”, så vi börjar springa bakåt. Den började springa efter oss längs vandringsleden. Hunden blev livrädd också. Efter tag inser jag att vi måste sluta springa, eftersom den kan få upp en jaktinstinkt.”

Vargar ”får inte upp” en jaktinstinkt, den är alltid påkopplad eftersom vargar utomordentligt sällan är uppfödda i fångenskap. Den sitter s.a.s. i ryggmärgen och den märks tydligt även hos dess nära släkting hunden. Att en varg skulle vara intresserad av en labradorvalp är tämligen självklart, den är ett lättfångat byte och är dessutom en lagom frukost för en hungrig varg. Det är inget konstigt med det.

VargAtt springa bort från en varg kan i värsta fall få till resultat att vargen uppfattar människan som ett presumtivt byte. Jag och en f.d. sambo var i en exakt likadan situation då vi mötte en varg på mycket nära håll i Nordrämmen i Värmland för rätt så många år sedan. Jag hade inget måttband men avståndet var 15-20 meter. När vargen fick syn på oss så tvärstannade den, och vände i ögonblicket efter och skrittade tillbaka samma väg som den kom ifrån. Det var en vargtik och jag är hyfsat säker på att den hade ”dragna spenar” vilket betyder att den hade vargungar i lyan.

En parentes i sammanhanget är att vi just då befann oss i den berömda varghanen ”Ulriks” revir, fast det visste vi inte då. Själv hade jag låst in min motorkamera och ett teleobjektiv i bilens bagagelucka för att undvika bilinbrott, som jag har berättat förut här på bloggen. Vargen tittade bakåt flera gånger för att förvissa sig om att vi inte förföljde henne. Vargen rusade inte men var angelägen att kontrollera att hon inte var förföljd, en riktig naturupplevelse som jag alltid kommer minnas. En händelse som senare har inneburit att jag har blivit ordentligt intresserad av vårt vackra rovdjur.

Jag är tämligen övertygad om att de som som haft lyckan att möta vargen i Tyresta kommer att bli mer intresserade av varg och läsa flera böcker om djuret och dess liv. Kunskap leder till att intresset växer och förr eller senare så reser de till ett vargtätt område för att lyssna efter ylande vargar, för minst nittionio procent av oss som haft lyckan att möta djuret ute i naturen blir automatiskt vargens försvarare. Det är inte underligt att vi människor fångade och tämjde djuret ifråga, precis som vi gjorde med katten


i


Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

4 Responses to Vargen i Tyresta skapar vargintresse…

  1. Erkki on 24 september, 2017 at 10:04

    Är det du dribblat med tidningsbilden?

    • Jinge on 24 september, 2017 at 12:03

      Underlig fråga, hade jag fejkat en bild så hade det funnits skärpa på gråben iaf..

  2. el Persson on 25 september, 2017 at 00:30

    ”tämjde djuret ifråga, precis som vi gjorde med katten…”.
    Protest! Ska vara hunden!
    Katten har vi aldrig tämjt. Den flyttade in hos oss när ”vi” uppfann jordbruket, och våra sädeslager drog till sig gott om gnagare, och gav katten ett stadigt visthus. Människan fann kattens jobb gott och jagade inte bort den, utan uppskattade den. Så det var katten som tämjde människan, och banne mig är det inte så fortsatt. Än idag känner den behovet av att bevisa sin nytta genom att komma in och presentera hel- eller halvdöda råttor och möss om den har möjlighet, allt för att bevisa att den håller minsann sin del av den uråldriga dealen. Och vi ser till att katten trivs och inte behöver svälta och frysa; ja de katter som har lyckats skaffa sig husse eller matte alltså, som min snarkande råttfångare.

    • el Persson on 25 september, 2017 at 09:44

      Läste blogginlägget, och skrev kommentaren lite väl snabbt. Omläsning visar att ”djuret ifråga” syftar på hunden, så där var jag ute i ogjort väder. Lite väl mycket sömnpulver i ögena?
      Men jag står för vad jag skrev om katten. Jag har annars för mig att i stort sett alla djur människan tämjt är flockdjur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.




Bilderblogg.se använder cookies i syfte att följa upp och förbättra webbplatsens utformning och innehåll. (Gällande EU-lag) mer information

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close